Willy:s personal och bröder som blir stora.
Nu börjat allt bli så vemodigt. Det är endast 23 dagar kvar tills vi flyttar!
Igår drog vi igång rejält och nu ekar våra röster bland kartongerna. Ingenting hänger på väggarna, ingenting finns i skåpen och ingenting påminner mig längre om att detta är mitt hem sen två år tillbaka. Nästan på dagen så är det exakt två år sen jag tog in alla kartonger. Och nu ska dom ut igen!
Till en början så va allt så spännande men nu har jag kommit till ett stadie där det inte alls är lika roande att tänka sig tanken att inte få tillhöra Willy:s personalen längre.
Jag kan inte påstå att det finns något annat som håller mig vid hjärtat här längre. Ingen förändras, och det medför att man ännu mer vill härifrån. Dock blir det inte många mil bort som jag bosätter mig, och kanske inte den mest exklusiva staden.
Men just nu kan jag tänka mig Arvidsjaur framför Mariestad. Så Kristinehamn känns ändå relativt bra.
Vad klagar jag då på?! Jo, mina förbaskade arbetskamrater som va så jävla tvugna att ha så stora fina hjärtan som gör att för mig det svårt att flytta ifrån dom. Vi träffas i princip varje dag, vi umgås på fritiden, om inte annat så har vi telefonkontakt och nu då? Visst, telefonkontakten kommer hålla i sig ett tag, msn finns, fixa bil och åka dessa mil och hälsa på finns också. Men det ser inte ljust ut. Det blir ändå inte så. Jävla skit.
Tvekar på att en arbetsplats med så bra arbetskamrater som jag nu har är mycket sällsynt, och det ska jag bära med mig i livet. Ni därute som funderar på jobb i Mariestad - Tjata på Roger (chefen) och bli en medarbetare hos oss!
Kan dock försäkra Er om att det är nog ett av de tråkigaste och mest rutinerade arbete du kan hitta, men individerna där lyfter upp stämmingen ganska rejält!
Jag har varit där nu nästan tre år, och jag kan säga Er det att utan dessa individer hade jag sagt upp mig efter en vecka!
Över till något annat.
Plockade bland lite lådor som va undangömt i garderoberna i sovrummet och hittade ett gammalt Dixie Chicks album.
Drog efter andan och drömde mig tillbaka till den tiden då pappa bodde hemma och vi satt på altanen och lekte cowboys, dansande till brudarna i Dixie Chicks! Sikka tider! Såg förmodligen förjävliga ut, men satan vilket minne.
I och med att jag om en och en halv månad blir hela 20 år, så betyder även det att mina "små" bröder blir äldre.
Victor blir femton nu i slutet av november, och det är inte alls roligt. På tok för gammal..
Men värst av allt är att Andreas bli arton. Arton dumma år. För mig är han fortfarande tio med låtsaskompis och ett trägevär på ryggen...
Detta medför inte mindre till att man faktiskt är inne i en 20 års kris, för det kan jag erkänna att jag är....
Igår drog vi igång rejält och nu ekar våra röster bland kartongerna. Ingenting hänger på väggarna, ingenting finns i skåpen och ingenting påminner mig längre om att detta är mitt hem sen två år tillbaka. Nästan på dagen så är det exakt två år sen jag tog in alla kartonger. Och nu ska dom ut igen!
Till en början så va allt så spännande men nu har jag kommit till ett stadie där det inte alls är lika roande att tänka sig tanken att inte få tillhöra Willy:s personalen längre.
Jag kan inte påstå att det finns något annat som håller mig vid hjärtat här längre. Ingen förändras, och det medför att man ännu mer vill härifrån. Dock blir det inte många mil bort som jag bosätter mig, och kanske inte den mest exklusiva staden.
Men just nu kan jag tänka mig Arvidsjaur framför Mariestad. Så Kristinehamn känns ändå relativt bra.
Vad klagar jag då på?! Jo, mina förbaskade arbetskamrater som va så jävla tvugna att ha så stora fina hjärtan som gör att för mig det svårt att flytta ifrån dom. Vi träffas i princip varje dag, vi umgås på fritiden, om inte annat så har vi telefonkontakt och nu då? Visst, telefonkontakten kommer hålla i sig ett tag, msn finns, fixa bil och åka dessa mil och hälsa på finns också. Men det ser inte ljust ut. Det blir ändå inte så. Jävla skit.
Tvekar på att en arbetsplats med så bra arbetskamrater som jag nu har är mycket sällsynt, och det ska jag bära med mig i livet. Ni därute som funderar på jobb i Mariestad - Tjata på Roger (chefen) och bli en medarbetare hos oss!
Kan dock försäkra Er om att det är nog ett av de tråkigaste och mest rutinerade arbete du kan hitta, men individerna där lyfter upp stämmingen ganska rejält!
Jag har varit där nu nästan tre år, och jag kan säga Er det att utan dessa individer hade jag sagt upp mig efter en vecka!
Över till något annat.
Plockade bland lite lådor som va undangömt i garderoberna i sovrummet och hittade ett gammalt Dixie Chicks album.
Drog efter andan och drömde mig tillbaka till den tiden då pappa bodde hemma och vi satt på altanen och lekte cowboys, dansande till brudarna i Dixie Chicks! Sikka tider! Såg förmodligen förjävliga ut, men satan vilket minne.
I och med att jag om en och en halv månad blir hela 20 år, så betyder även det att mina "små" bröder blir äldre.
Victor blir femton nu i slutet av november, och det är inte alls roligt. På tok för gammal..
Men värst av allt är att Andreas bli arton. Arton dumma år. För mig är han fortfarande tio med låtsaskompis och ett trägevär på ryggen...
Detta medför inte mindre till att man faktiskt är inne i en 20 års kris, för det kan jag erkänna att jag är....
Kommentarer
Trackback
