deladfrukt

Jag tycker om mitt bostadsområde. Det gör jag. Det är för det mesta tyst, bra grannar, och på sommaren är det riktigt vackert utanför balkongen. MEN..
Jag vet inte riktigt vad meriterna var till tjänsten som vaktmästare till detta fridfulla bostadsområde.
Sjutton, klockan kvart i sex var han igång i morse. Kvart i sex?! En annan flög nästan ur sängen när motorsågens stämma skakade mina fönster. Seriöst, är det ingen som tycker detta är ett problem?! En liknande incident i vintras gjorde mig fly förbannand då jag låg hemma med världens mens värk och hade äntligen somnat då jag varit vaken största delen av natten av pina, då förstår ni, runt sex på morgonen va han uppe med tuppen och skulle ploga snö.
Jag tog på mig min sexiga (!) morgonrock och gav mig ut i det kalla för att prata vett med gubben! Om jag minns rätt hette han Sverker och va inte alls otrevlig, utan bad så hemskt mycket om ursäkt och sa att han kunde vänta någon timma med att fortsätta! En timma va väl inte så mycket bättre, men att vi kunde kompromissa kändes otroligt skönt!
Relationen mellan mig och Sverker har varit bra sen dess, inga konflikter utan istället upppiggande hälsningsfraser på morgonkvistarna när man begett sig till arbetet.
Men nu vetto katten vad som hänt. Sverker är borta, och nu är det någon ny schomme som våldgästar mitt bostadsområde! Jag såg detta då jag i världens fart hoppade upp ur sängen i morse och tittade ut genom fönstret. Jag han se honom en kort stund då jag insåg att min nakenhet kunde störa hans arbete, så det va bäst att lägga sig i sängen igen.
Ja, och där har jag legat, i sängen alltså, och åmat mig för att allt är så förbaskat jobbigt. Att alla är så dumma i skallen och att jag till råga på allt hatar mitt jobb då jag ska börja jobba vid nio.

Nu, såhär efteråt, har jag en helt annan inställning. Jag är på konstigt bra humör, jag tycker absolut inte att alla är dumma i skallen, självklart finns det några som jag kan få ihop, men jag fokuserar nu på att inte tänka på dessa individer. Och jobbet känns inte så pjåkigt heller, idag ska det bli riktigt härligt att jobba då Sandra och jag äntligen ska äta lunch tillsammans. Äntligen. Herregud, som jag har väntat på denna dam att hon ska inse att det funkar ganska bra att inte alltid va med kärleken hennes. Perfekt.

Snart beger vi oss till London. Vilket känns bra! Jävligt bra. Va ute och kollade på resor både igår och nu på morgonen, och det ser lovande ut. I januari är det ju äntligen dags för generationen Boström med respektive att bege sig till Thailand, så någon dyr Londonresa blir det verkligen inte.

Nog om det. Tjugo i åtta, hmm, jag hinner nog med en dusch!

Hörs!